Låta över

Den tid som pårlat ner för klippiga branter i sprudlande bäckar utan möjlighet att samlas upp eller fördämmas, som ohämmat, oavbrutligen skyndsamt söker väg genom terrängen. Överlåten kan jag följa med eller streta emot naturlagarna i desperata försök till fäste. Men hur ska jag kunna ge mig helt åt lera och sten, någon fastpunkt måste finnas? Rännilen gräver sig allt djupare, flyter snabbare i större ansamlingar, ut till den stora väldiga framtid av möjligheter – förunderligt skrämmande hav. Horisonten tycks aldrig möta denna enorma yta. Kanske värt att ge sig åt detta större!