Tänkaren i boxen

Jag tänker inom en begränsad ram
Är jag alldeles för begränsad?
En vän sa till mig att fruktan är stor i mitt liv
Var är de små ljusglimtarna?
Var är vardagens magi?
Det där vackra enkla som inte värderar och söker svar
Kanske är det som med Frodo och den oerhörda lätsamheten över att var tillbaks bland de levande att man blir sig aldrig mera lik om man färdats på den väg jag gått.
Jag önskar ingen den vägen.

Börjar man jämföra vad finns då kvar?
Alla har gjort allt bättre och vackrare och här sitter jag med mitt trasiga liv och försöker lappa och sortera
Varför finns ens behovet av att urskulda sig
att söka drista något om den person jag hela dagarna måste gå omkring och bära på?